OM DÅLIG HY & VAD DET GÖR MED ENS PSYKE
Det var under tonåren som de började dyka upp. De där röda prickarna i ansiktet. Varför jag? Varför just jag? Avundsjukan på tjejerna som fortfarande hade porslinshy när vi gick i nionde klass osade inom mig. Jag minns hur jag skämdes när någon i omklädningsrummet efter gympan utbröt "asså åh kolla jag har fått en finne, så himla himla jobbigt!! känner mig så sjukt ful!". För där stod jag alldeles prickig i ansiktet. Hur ful måste inte jag ha varit då, om de tyckte att de var fula när de hade fått en endaste liten finne som knappt syndes? 

Jag gjorde allt för att täcka dom där röda blemmorna i ansiktet. Concealer, foundation, puder, och gärna många lager. Allt för att de inte skulle synas. Jag hatade att vara med på simlektionerna i skolan eftersom att sminket då rann av i den fuktiga miljön. "Nu kommer dom på mig" tänkte jag. "Jag kommer bli avslöjad, att allt bara har varit en enda stor lögn. Jag har ju lurat alla om hur jag ser ut egentligen." Ännu värre blev det sen när finnarna började dyka upp på ryggen, och bröstet. Jag köpte dyra krämer och åt mediciner, allt för att de skulle försvinna. Ingenting fungerade. Samtidigt matades jag av samhället och dess media om att det var så fruktansvärt att ha finnar. Att jag var ett monster, ett missfoster och att lyckan och självförtroendet i själva verket låg i om man hade fin hy eller inte. "Köp de här hudvårdsprodukterna och du får en strålande hy! Du kommer må så bra igen!" sades de på tv-reklamerna.

Det var en gång en kille i min klass som visade mig före- & efterbilder på kvinnliga kändisar som var sminkade vs. osminkade. "Asså kolla!! va fula dom är utan smink, det är ju helt sjukt! Att vissa tjejer ser ut så där utan smink!" utbrast han. "Ja...det är ju sjukt.." svarade jag, och fick samtidigt en klump i magen. Där kom bekräftelsen som en käftsmäll. För jag var ju uppenbarligen en utav av dom. Min självkänsla var i botten, och allt var tack vare ett par dumma prickar i ansiktet.

Att gå utan smink kom aldrig på frågan. Inte ens om jag skulle gå ut och hämta posten, eller gå och handla i affären i 10 minuter. I sminket fann jag trygghet, för det var ju så jag såg ut egentligen, utan finnarna. Jag hatade att vara med på bild, och skulle jag lägga ut någon profilbild på mig själv på internet var jag tvungen att först redigera bort alla röda prickar. Mina tankar plågade mig och jag minns hur jag tänkte "hur ska någon någonsin vilja bli kompis med någon som mig? Om jag har finnar och är så ful? Och ingen kille i hela världen kommer kunna bli kär i mig. Ingen tycker ju om ett missfoster?"

Reklamerna på TV'n, kommentarer och mina egna hjärnspöken hjärntvättade mig och skapade en skev bild av alltihop.

När jag träffade min nuvarande kille så var det något i mig som började förändras. I början av vårt förhållande sov jag alltid med smink. Jag kunde smyga upp tidigare på mornarna för att kolla om något behövde klämmas eller täckas över. Ett konstigt beteende egentligen men just då kändes det som det viktigaste i världen. Han fick inte märka något, hur jag såg ut egentligen. Allt eftersom jag började känna mig mer bekväm med honom så slutade jag successivt att sova med smink. Han fick mig sakta men säkert att förstå att jag var fin som jag var utan allt det där sminket i ansiktet. Varje gång jag grät på grund av min hy tröstade han mig och förklarade att för honom var jag den finaste personen i hela världen, vare sig jag var sminkad eller osminkad. 

Jag började sagta men säkert kunna gå utan smink. Inte så ofta, men ibland. Det kunde vara när jag skulle hämta posten, eller bara vara hemma hos någon nära kompis. Så småningom när det inte längre kändes lika läskigt började jag vara osminkad oftare och längre. Hyn började successivt bli bättre eftersom jag slutade täppa igen porerna med massa produkter innehållande konstiga kemikalier. Jag började även jobba på ett jobb där jag var tvungen att gå upp otroligt tidigt på mornarna och av den enkla anledningen orkade jag inte gå upp extra tidigt för att dra på mig den där concealern. Jag hade dock fortfarande kvar tankarna om att ingen skulle vilja vara vän med mig eftersom jag ansåg mig själv vara "ful" osminkad. Den första arbetsdagen gick jag in med inställningen att "äsch, det är ingen idé att bli besviken över om någon inte vill hänga med mig (detta på grund av att jag trodde att ingen ville bli kompis med någon som var "ful" dvs. hade ansiktet fullt med röda prickar.) Jag går dit och gör min grej och sen åker jag hem igen." tänke jag. Men självklart så motbevisades detta. Efter ett par dagar/veckor så hade jag fått kompisar på jobbet. Härliga kollegor som ville hänga med mig för att jag var en bra och trevlig person. Självklart så var det ingen som dömde mig på grund av min hy? Hur kunde jag ens tänka så? Det är så jävla sorgligt att det krävdes så många år och så mycket tårar för att förstå det. 

Det jag vill få fram med den här texten är att de där prickarna i ansiktet känns fruktansvärda just för att samhället och media vill få oss att tro det. Vi lär oss att det är på det viset det ska vara. Något som gör mig så otroligt provocerad. I samhället framstås det som att man ser hemsk ut om man inte har en slät hy? Vad är det för idiotisk bild vi matas med? I skönhetsbranschen finns det en sån missvisande bild av hur vi förväntas se ut. Det retuscheras bort finnar och blemmor, rynkor och röda partier. 

Det finns inget konstigt eller fult med att inte ha en slät hy.

Jag har ärr från gamla finnar och får fortfarande nya utbrott i ansiktet, men idag är jag inte rädd för att visa mig ute. Det är klart att jag är trött på att finnarna fortfarande dyker upp, men jag har lärt mig att leva med dem och att  ingen annan än jag bryr sig om dom. Jag är fin som jag är med eller utan smink. Idag sminkar mig för att jag tycker att det är kul och för att jag känner mig lite extra fin då. Jag sminkar mig inte längre för att täcka över min hud.


Kom ihåg att Du som person INTE definieras av din hy. Du är fantastisk som du är, och vi är så mycket mer än våra finnar. Glöm aldrig det.
 

 
 
 
 
 
Fanny

Så bra inlägg! Har också alltid haft problem med min hy och har mått otroligt dåligt över det

Svar: Tack snälla! Jag förstår, just därför tycker det är viktigt att lyfta såna här ämnen. Vi alla är fina som vi är, MEN det är också svinjobbigt att ha problem med huden. Kram på dig!!
Isabelle Burlin

Christina

Jag förstår precis hur du känner! Jag hade i tonåren massor med finnar. Fick specialkrämer och tabletter, hade kvisslor, infekterade finnar och bölder i ansiktet - hemskt! Konstigt nog, trots min hårdhänta behandling med klämmande av finnar, så har jag inga ärr och det är jag glad för.
Jag läste häromdagen om att det livsviktiga ämnet MSM är väldigt bra mot finnar och ärr (och hundra andra saker), googla på det. Min dotter använder en MSM-salva mot sin acne.

Katja Inga

Bästa du! Så bra skrivet! Kram

Svar: Tack bästa Katja!! Pussss <3
Isabelle Burlin

Carris

Så bra skrivet! Du är guld Bell❤️

Svar: Tack min fina carris!<3
Isabelle Burlin

Vanja

Men SÅ bra inlägg! Heja dig fina Isabelle, kul att ses på kontoret också! :-) Kram!

Svar: Men tack goa du!!! Jaa verkligen så roligt att träffas! Kraaam <3!
Isabelle Burlin

Malin

Åh känner igen mig så otroligt mycket! Så bra skrivet! För snart ett år sen fick jag nog och gick till hudläkaren och fick Isotretinoin utskrivet, det bästa beslutet någonsin. Att gå runt med bölder och finnar som 24 åring kändes så jobbigt. Men nu har jag inte en enda finne *peppar peppar* och kan äntligen känna mig bekväm i mig själv. Kram!

Svar: Tack fina du! Ja det är så otroligt jobbigt..vad skönt att dom har gått bort och hoppas att du slipper dem i framtiden! Jag har precis varit hos min kompis som är hudterapeut och hon ska hjälpa mig med min hud nu, och jag hoppas verkligen att jag också kan få ordning på detta. KRAM<3
Isabelle Burlin

S

Alltså ååh. Känner så sjukt mycket igen mig i det här inlägget. Jag har acne och den bryter ner mig varje dag. Jobbade hela sommaren utan smink då jag hade varit utomlands och fått lite färg i ansiktet men annars så går jag gärna med en stor halsduk eller liknande för att på något sätt täcka mitt ansikte litegrann om jag är osminkad. Jag mår så otroligt dåligt av dessa förbannade finnar. De begränsar mig något enormt. Precis allt du skrev känner jag igen mig i; det med badhuset, tankarna kring att jag aldrig mer kommer få vänner eller en pojkvän eller liknande.

Svar: Det är så sjukt att man kan påverkas så mycket av några dumma prickar i ansiktet. Det är fruktansvärt jobbigt att känna att man måste dölja sig själv för att man inte vill att någon ska se/"komma på en". Och dom där tankarna, dom sitter bara i ens eget huvud (och dom begränsar en och är svinjobbiga, jag vet) MEN, det är ingen som dömer dig efter hur din hud ser ut. Jag lovar<3 Själv så väljer man ju inte vänner/partner efter hur deras hud ser ut, eller hur? man umgås ju och är med människor som man tycker om just för att de är härliga, bra, kloka, snälla och vettiga personer, eller hur? Stor KRAM<3
Isabelle Burlin

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like